LIVRÄDD!

Igår fick jag reda själv känna hur otäckt det är att vara riktigt jäkla livrädd. Jag o Conny var ute på gården och pratade med en vän till connys familj,doris sprang lös som hon brukar när vi är ute. Hon satt och kolla lite mot lite sand högar som vi har bakom ena längan.Och så såg jag henne rusa iväg.Jag ropade på henne att komma tillbaka,och så sa jag till conny att hon fick syn på en hare. Även conny skrek till åt henne att stanna o komma tillbaka.Men hon rusade iväg ännu fortare,hon skulle bara ha tag på den där haren.Conny rusar efter,jag med.Conny skrek till mig medans han sprang,ta bilen och och o leta,doris var väck.Rädd o chockad som man var sprang jag tillbaka till gården,och körde iväg fortare än kvick och började leta.Tårarna bara rann ner för mina kinder.Var så rädd att hon kanske blivit överkörd,eller att jag aldrig mer skulle få se/träffa henne.Jag körde en bra bit,addrenalinet bara pumpade i mig.Efter att ha letat ett bra tag conny till fots och jag i bilen och inte en skymt av henne åkte jag tillbaka till gården,tänkte att jag kanske skulle ringa polisen eller något o se fall de fått något samtal om någon lösspringangde hund eller så(inte så troligt,men värt ett försök).Då på vägen tillbaka till gården var det niagarafallen som rann,trodde som sagt att jag aldrig mer skulle få se henne. Väl tillbaka så var hon där. Vännen till familjen var där,och conny var tillbaka.Och doris kopplad.Jag blev väldigt arg på henne,samtidigt som jag blev så otroligt lättad. Och näsblodet började rinna med(inget ovanligt,men ändå). Och så sa Conny något,som jag håller med helt om: Det är både tur o otur att vi bor som vi gör.Tur att det inte är så mycket trafik,otur är att hon kan komma förbannt långt.

Slutsatse av detta: Jag har ALDRIG någonsin varit så rädd i hela mitt liv.